sofieekblom.

idag är jag trött. det är ovanligt. kl är inte alls mycket. det här är konstigt. det är säkert för att jag var ute och gick en liten promenad vid halv nio med världens bästa stefan. fy sjutton vad jag saknat den killen. ibland då älskar jag mitt liv även om det är lite kasst ibland.

och ibland då får jag för mig att skriva lite sån är konstig men skön text.

jag hoppas att jag tar tag i det här snart för det vore väldigt skönt. men det här är bra, men det som finns bakom krönet är ganska bra det med har jag hört.

godnatt!

förresten ska ni få en bild snart, för jag ser inte ut som ni tror.

lite glass och en premiär av årets Robinson.

vi får väl sse vad den bjuder på.

livet går upp och ner. jag bara mest är.
jag kämpar och funderar.
vad ska göras och hur ska det göras.
vad vill jag och vad är jag redo för.
men jag tror jag vill och jag tror jag vågar.

men jag måste mer än tro.

Jag har hört att det mest hållbara förhållande bygger på en stark vänskap. Så egentligen borde vi sluta att leta ihjäl oss efter den rätte över hela världen. Vi borde helt enkelt bara vända oss om och kika efter vad vi har närmast oss. Det måste ju också vara lättast. Vi känner de redan och kan deras för och-nackdelar utan till. Men vågar man chansa? Det kanske funkar. Det kanske blir helt underbart. Eller så blir det helt katastrofalt hemskt och plötsligt har man förlorat en god vän.

har hittat en härlig systemkamera som jag funderar på att köpa.
nu är bara frågan, vilken färg?

Hoppsan hejsan. Nu var det redan 3 augusti. Det innebär att om två dagar blir min moster 50 år, det är snart två månader sen jag tog studenten, om mindre än en månad fyller jag år vilket jag har glömt bort lite vid sidan av all studentyra tror jag och till sist betyder det att björkarnas löv redan börjat bli gula och vi går mot dem mörka och mysiga hösten. Nu är jag igen vid den där speciella känslan. Eller igen? Jag vet inte ens vad det är eller vad jag gör. Jag vet inte ens om du vet vad du gör. Det är så blandade känslor så jag vet inte vad jag själv tycker. Är det rätt? Är det fel? Känns det bra? Känns det dåligt? Jag vet faktiskt inte. Allting hände så fort men ändå långsamt. Det är så oväntat men ändå så självklart. Det är jätte konstigt samtidigt som det vore perfekt. Jag vet inte alls vad som kommer hända men den som lever får se.